Det diskuteras friskt i olika media om hur Almedalsveckan påverkar - och bör påverka i framtiden. Vissa är emot "jippot" medan andra är smått lyriska över den uppmärksamhet som ges politiken en vecka varje sommar. Själv tycker jag om konceptet och tror att det kommer mycket gott av mötena mellan människor som bevisligen äger rum. Som alltid är det de med mest resurser som hörs och syns mest, men ordet "resurser" handlar faktiskt inte bara om pengar. Piratpartiets framgångar är ett exempel på det, engagemang är många gånger en bra förutsättning för framgång, om än inte alltid.
Jag har varit på resande fot de senaste dygnen känns det som och jag har därmed inte hunnit med att skriva något under tiden. I går morse såg jag i varje fall reprisen av Jan Björklunds (FP) tal och tyckte att han var riktigt bra. Stundtals blev det lite väl mycket kängor åt de rödgröna - Marit Paulsens tydliga fokus på det egna bör även Jan ta efter mer - men också mycket innehåll både i form av ideologi (socialliberalism!) och konkreta förslag/åtgärder. Väl godkänt, och skolpolitiken i konkurrens av EU-engagemanget är som vanligt starkaste punkterna.
I morse såg jag också reprisen på Maud Olofssons (C) tal från i går kväll och hon verkade smått nervös. Kanske blandade hon in för mycket känslor och personliga erfarenheter denna gång så att det gick över styr, det brukar annars vara hennes starka sidor. Fokus låg annars på miljö och företagande i symbios och det tror jag Centerpartiet tjänar på i längden. Det finns många sympatier att vinna där, däremot inte lika många röster att "sno" från FI i jämställdhetsfrågan, exempelvis.
I kväll är det dags för Mona Sahlin (S) att kliva upp på stora scenen. Almedalen håller andan, Fredrik Reinfeldt (M) hukar sig för angreppen samtidigt som han tar över ordförandeklubban i EU...
Förresten, är det någon som kan upplysa mig om varför Folkpartiet förkortas "FP" och inte "F"?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar