Jag känner mig manad att kommentera lite mer kring "Littoringate", det vill säga Sven-Otto Littorins avgång som minister och turerna däromkring. Den huvudsakliga reflektionen blir att smutskastningen tyvärr visar sitt fula tryne under en valkampanj, igen. Vi har sett det förr och det blir inte direkt mer smickrande för varje gång...
Den här gången är det S-tyngda Lena Mellin på Aftonbladet (ansvarig för publiceringen) som åtminstone till synes välförtjänt hamnat i rejält blåsväder. Skytte i SvD och Wolodarski i DN skyr inte de starka orden, inte heller bloggare som Kent Persson, Jonas Falk, Paul Linduist och Pär Johnson. Mellin är också polisanmäld för förtal, dock inte av Littorin. Än. Om han anmäler finns det stor chans att Mellin och Aftonbladet fälls.
Varför ska det behövas strunt av det här slaget över huvud taget? Varför är det icke-politiken som ska få ta övertaget över innehållet i politiken? För mig är det ingen tvekan om att kvällstidningarnas minst sagt tveksamma "journalistik" och deras tråkiga framgångar rent publicitetsmässigt har stor betydelse.
Ännu värre är att tendensen sprider sig till andra platser också - uppenbarligen har vissa problem med att fokusera på sitt eget i första hand. Ofta utgår insändare och inlägg från andras påstådda misslyckanden eller "felaktiga" åsikter, i stället för att framhålla sin egen vilja. Det är som att en åsikt inte är något värd om den inte utgår från en motpart.
Det är förvisso lätt att falla in i det träsket, men jag ska göra vad jag kan för att hålla mig därifrån. Kanske blir det till och med en insändare om just det här... den som lever och läser får se.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar